Det började redan 3 veckor innan beräknad födelse. Jag hade inte sovit ordentligt på flera nätter pga oregelbundna värkar och foglossning. På morgonen 1 maj började det göra betydligt mer ont och vi ringde in till BB. Efter att jag bedyrat att jag inte stod ut mer så fick vi komma in…

Svaret blev: Inte öppnad ens 1 cm, detta var sk ”pinvärkar”. Jovisst, en pina var det verkligen! Blev lovad att få starta förlossningen nästa morgon om den inte kommit igång av sig själv tills dess. Detta pga min trätthet och foglossning. Men nu fick vi åka hem och vila.

Sagt och gjort, vi åkte och hyrde en film, maken säger att det var ”Cable Guy” vi såg, jag minns det knappt… På kvällen samma dag hade jag så ont att jag absolut inte klarade av mer så åkte vi till förlossningen igen. Öppen knappt 2 cm, stor besvikelse. Men vi fick stanna, jag sade att jag vägrade åka hem och skulle binda fast mig i britsen om det behövdes! Barnmorskan förstod att jag menade allvar och att jag behövde sova om jag skulle orka med en förlossning. Så, i en sal, jag fick en Petidinspruta och efter att tag fick jag också lustgas. Det tog oss igenom natten, jag sov en del men var vaken för det mesta. På morgonen kom en ny pigg arbetsstyrka och en mycket hurtig barnmorska kommenderade mig till att gå upp och gå i korridoren. Peter kommenderades hem för att sova och äta ”för det kommer inte hända nåt på ett bra tag” sa hon.

Det var sant. Framåt lunchtid gjorde det så ont att jag bad om EDA. Det hjälpte bra men värkarna mattades tyvärr av och då fick jag värkstimulerande dropp. Tills slut, då jag träffade den tredje barnmorskan det dygnet, började det hända saker! Fast det var inte förrän hon tog hål på hinnorna vid tjugo minuter i 4 på eftermiddagen som jag fick krystvärkar.

Men vilka krystvärkar sen! 10 st, så kom tösen ut! 16.15 närmare bestämt. En liten mörkhårig trollunge som inte alls ville heta Emelie, istället ”talade” hon om att ’jag heter Olivia!’ Ett sånt litet underverk hade jag aldrig tidigare beskådat, hon var helt perfekt…