Han föddes Måndagen den 16 maj, klockan 06:53, efter 3 timmars arbete. Han vägde 2950 gram och var 50 cm lång. Lite större än vad vi förväntat!

Förlossningen går inte att på något vis jämföra med min första förlossning. Jag har alltid varit glad att kunna säga att de nio timmar det tog att föda min första son var en dröm, men inte som denna 3 timmars förlossning. Kan det bli bättre än såhär?

Jag vaknade vid 4 i måndags morse med värkar. Med 10-15 minuters mellanrum och jag trodde att det var sammandragningar/förvärkar som jag haft i någon vecka redan. Jag gick upp för att kissa och såg att slemproppen gått. Jag gick in till Wayne och sa till honom att någonting kunde vara på gång. Han gick upp och började automatiskt förbereda allt. Jag klädde på mig, vi hade på känn att någonting skulle hända. Värkarna kom och de gjorde allt ondare. Wayne ringde till min mamma som skulle komma för att vara hos Phini, sen packade han det sista i vår baby-väska.

Min mamma kom och vi satte oss ner vid levande ljus och drack kaffe. Jag gick igenom med min mamma om alvedon till Phini som var sjuk med hög feber och allt hon kunde tänkas behöva veta. Sen ringde Wayne till en väldigt god vän som ställde upp och köra till KK. (Varmt tack till dig Thomas, kramar!) Värkar på vägen in och en stor värk just som jag stigit ur bilen.

Väl inne på KK fick vi rum nr 8 där jag fick lämna urinprov sedan kopplades jag upp mot CTG – sen var det hela igång…

Värkarna kom oftare och starkare och väldigt väldigt snabbt. Jag minns att jag upprepade gånger sa till Wayne att det gick för fort, jag blev lite orolig i kroppen.. det skulle ju ta timmar innan ens värkarna skulle komma så tätt.
Sköterskan undersökte mig för att se om jag var öppen – och minsann, 5-6 cm var jag redan öppen (en halvtimme efter att vi kommit in till KK). Barnmorskan förklarade att jag var öppen tillräckligt för att jag skulle få bli inskriven på förlossningen. ”Du har kommit så långt att du är på rätt ställe” sa barnmorskan. Men tack, sa jag, att jag inte blev utsparkad igen.

Det tog inte lång tid innan jag började skrika ”aj” och få lustgas. Lustgasen blev omedelbart min bästa vän igen, jag mindes vårt ömma kärleksförhållande vi hade sist och kände lyckoruset inom mig när jag tittade på Wayne och mumlade nått om att lustgasen fungerade. Wayne tittade på mig och skrattade år sin stenade hustru.. Han tog ett foto på mig, – som om han kunde låta bli? Slangarna till lustgasen lossnade vid två tillfällen. Den första gången fick jag världens panik och skrek ”jävla fitta” just innan som barnmorskan försökte få på slangarna. Hon blev nog lite stressad eftersom jag hängde på masken alldeles desperat. Nästa gång som slangarna lossnade var det Wayne som skulle fixa den, han var lite lugnare och det gick lite fortare. Jag ryckte masken ifrån honom och satte den upp-och-ner över hakan. Det funkade iaf..

Inte långt därefter skrek jag att jag vill ha epidural. Epidural, epidural! Sköterskan dubbelkollade och frågade om jag ville ha epidural, jag tänkte för mig själv ”är hon döv eller..” Hon sprang iväg för att ringa narkosläkaren för epiduralen och under tiden hon var borta, vilket kändes som hundra år, kände jag hur värkarna blev värre och värre. Barnmorskan kom tillbaka och undersökte mig igen, då var jag öppen 9 cm – därmed var epidural utesluten.

Barnmorskan frågade om jag ville ha petidin. Jag sa ja med detsamma. Wayne mindes att jag sagt tidigare att jag inte ville ha petidin så han böjde sig över mig och frågade om jag var säker, jag hade ju sagt att jag inte ville ha petidin. Jag sa att jag måste ha något, det gjorde så ont.

De la mig på sidan för att hjälpa bebisen sjunka ner och jag kände hur ”någonting brast” och det rann till mellan benen på mig. Wayne stod vid min sida och höll min hand och jag sa till honom att mitt vatten gått, ”tell them my water broke!!” Han sa att de redan visste om det.. Hur kunde de veta det redan, och inte jag?! Hmm..
Barnmorskan kom fram till mig för att spruta in något i kanylen i min arm, och därmed blev Wayne undanputtad lite vilket gav mig småpanik. (Det var nu när masken lossnade första gången och barnmorskan försökte desperat att få ihop den). Jag skrek till Wayne att komma närmare mig, hålla mig i handen.

Barnmorskan sa att hon skulle hämta petidin, och allt jag kunde säga var ”SKYNDA DIG! HJÄLP MIG!” Hon lovade att skynda sig.. oavsett hur lång tid det tog kändes det som allt för länge. Hon kom tillbaka, gav mig en halv dos petidin i vänstra höften, (en halv spruta jämfört med de 2 jag fick när jag födde Phini) och höjde lustgasen.

Kort därefter tittade jag sömndrucket på Wayne med ett mumlande ”the petidin is kicking in… the petidin is kicking in…” Sen var det mesta som i en dimma.. Värkarna kände jag och jag hängde på lustgasen som om det var det enda som höll mig vid liv. Jag minns att den andra barnmorskan helt plötsligt tar masken ifrån mig och säger åt mig att lägga hakan mot bröstet och krysta. Va fan, var är masken? MASKEN! MASKEN, MASKEN!! Jag hade inte mycket till val än att krysta, jag kände hur det tryckte till och jag krystade för att jag var värd. 3 krystar och han var ute, 06:53, den 16/5 2005.

Barnmorskan höll upp honom och Wayne tog någon bild på honom. Han lades på min mage och där låg han ganska länge medan jag krystade ut moderkaka, blev bedövad & sydd efter några bristningar. Barnmorskan plockade sedan upp honom för att väga honom – 2950 GRAM och mäta honom – 50 CM. Han var lite större än vi beräknat 😀

Vi serverades kaffe, cider och mackor på en bricka med Sveriges flagga på. Kaffet var det som var mest tilltalande för oss.

Klockan 10 på förmiddagen var jag uppe, påklädd och dansade till radion, överlycklig och mådde suveränt. Klockan 11 gick vi till patienthotellet och kort därefter åkte Wayne hem, helt utmattad. Han hade inte sovit natten innan. Det kändes tryggt att han åkte hem till Phini som var sjuk, han hade haft hemska feberkramper dagen innan och varit en sväng på barnakuten för att få krampen bekräftad och stesolid med hem.

Jag och Laaiti tog det lugnt hela dagen, försökte komma igång med amning och bara njöt av att ha varandra.

Dagen efter (tis 17/5) åkte vi hem lagom till lunch. Tack till Björn som körde och hämtade oss på patienthotellet.

Vår nyfödda lilla son ska heta Laaiti [uttalas: ”lajti”] Richard Hirschberg. Laaiti kommer från afrikaans (min mans modersmål) ”laaitjie” och är slang för ”barn” och/eller ”son”. Richard får han efter sin farbror som dessvärre inte finns bland oss länge. RIP.